Torp var under medeltiden ett avskilt beläget nybygge, i regel en via hemmansklyvning utflyttad bosättning från en större gård eller en by. Senare blev det en icke skattelagd mindre gård som arrenderades av torparen, brukaren, mot dagsverksplikter och andra skyldigheter, vars avtal reglerades i ett så kallat torparkontrakt.

Ordet ”torp” är besläktat med tyskans Dorf och holländskans dorp, vilket betyder by. Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp som ibland kan härledas till en vikingatida eller medeltida nyodling. Efterleder som –rup, –orp och –arp är andra synonyma former.

När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika ”skatteklasser” omräknat efter markens storlek i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men ändå inte så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sej i kriget fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då näraliggande bruk hävdade, att de var de rätta ägarna till marken, och att den före detta soldatens ättlingar endast var vanliga torpare och inte hemmansägare.

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en mer omfattande jordegendom vid större gårdar, herrgårdar, eller i statsägd mark; Kronans mark med så kallade kronotorp, vilka brukades av andra personer än markägaren. Brukaren, kallad torpare, betalade då ”hyra” till ägaren i form av dagsverken. Torparna hade som icke markägare ingen representation på sockenstämman. I Bergslagen var torpare skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt; från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910, och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning i arrende. Genom lagar 1907-1909 likställdes dagsverkesbetalning med kontanta löner varmed torparens ställning stärktes. Många torp friköptes av sina torpare och blev då egna fastigheter.

Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp miste därmed sin betydelse som arrendeform och idag används det mest om en liten, äldre stuga på landsbygden som ofta är en sommarstuga. Ibland används begreppet torp även om stora mangårdsbyggnader, vilket i regel beror på att där ursprungligen varit ett vanligt litet torp, som sedermera gjort en lång klassresa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.