Det är ju inte alltid man lyckas se fåglarna, många gånger hör man de bara. Några fåglar har mycket karaktäristiska läten. Här beskriver jag sex av dem. Låt oss börja med en skönsjungande fågel.

Koltrast

När vi hör koltrasthanens starka och melodiska sång i skymningen från ett  högt träd vet vi att våren är här. Koltrasten kallas kulturföljare eftersom den så gärna finns i människans närhet. Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse och i trädgårdar. Koltrasten är den vanligaste trasten i Europa och betraktas i Sverige som nationalfågel.

Koltrasthanen är enfärgat svart eller mörkbrun och har en orangegul näbb, den vuxna honan är mörkbrun med fläckig strupe och har brun näbb.

Koltrasten är allätare, den äter insekter, daggmaskar, frön och bär.

Åtminstone under häckningsperioden är koltrasparet monogamt. Den tidigaste parbildningen bland koltrastar kan man se redan i mitten av november. Normalt bildas paren dock först i slutet av vintern och början av våren. Leken börjar i mars och aldrig i vinterkvarteret.

Sannolikt bestäms boplatsen av honan, på förslag av hanen. Oftast är boet väl dolt i ogenomtränglig markvegetation eller täta häckar. I halvöppna och öppna landskap häckar koltrasten gärna i buskar. Ju tätare lövverk, desto större sannolikhet att finna koltrastar. I huvudsak består redet av kvistar, grova strån och mossa. Den överbyggnad som ska skydda redet ovanifrån framställs av tunnare strån, små rötter, löv och mossa.

Koltrasthonan lägger 2–6 ägg i april-maj, det bara hon som ruvar och ruvningstiden är 11–14 dygn.

Och den vackra sången kan du höra här: https://www.fågelsång.se/koltrast/

Bofink

Bofinken är en fink som är ungefär så stor som en gråsparv, den har en kort och tjock konisk näbb. Den förekommer i skogar, trädgårdar och parker och är en av våra vanligaste fåglar. Bofinken är ganska orädd. När den rör sig på marken nickar den taktfast med huvudet och i luften flyger den i kraftfulla bågar.

Bofinken äter bär, insekter och många sorters frön. Den kraftiga näbben är ett utmärkt verktyg för att lösgöra fröna ur hårda skal. Båda föräldrarna matar ungarna med insekter och larver.

Man kan höra bofinkens kraftfulla sång från mars. Sången liknar lövsångarens sång men är mycket starkare och avslutas med en drill. I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Ungfåglar lär sig sina sånger den första våren genom att härma andra bofinkar. Jag fick en gång lära mig av en fågelskådare att lövsångaren säger lite vädjande: ”snälla mamma kan jag få gå på bio”, då svarar bofinken: ”det förstår du väl att du inte kan vara ute och ränna varje kväll”.

Bofinkens bo byggs i buskar och träd och består av mossa, lavar, fjädrar och tagel. Äggen läggs i maj-juni och ruvas i 12–14 dygn.

Och så här låter den vackra sången: https://www.fågelsång.se/bofink/

Lövsångare

Lövsångaren är en liten fågel med ljust gröngul fjäderdräkt och en smal spetsig näbb. Den är tillsammans med bofinken Sveriges vanligaste fågel. Trots att lövsångaren är så vanlig är den ganska okänd hos allmänheten. Mest uppehåller den sig dold i vegetationen, men sången hör man. Som jag sagt ovan påminner den om bofinkens sång men är mjukare och mer vemodig samt saknar ett avslutande crescendo.

Lövsångaren finns i alla typer av skogsmark, från barr-och blandskog till löv- och fjällbjörkskog, i dungar, parker och trädgårdar. Men den föredrar lövskog och häckar ofta i de ljusare partierna av skogen.

Den bygger sitt bo på marken. Boet består av grövre grässtrån och mossa, och fodrar det med fjädrar. Lövsångarhonan lägger fyra till åtta ägg i början av juni, som hon ruvar ca 2 veckor. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som är flygfärdiga ungefär 2 veckor efter att de kläckts. Lövsångaren lägger ofta två kullar per häckningssäsong.  Lövsångaren lever mest av insekter som bladlöss, mygg, flugor, mindre skalbaggar och mindre larver, men äter även bär under hösten.

Här kan du lyssna på lövsångaren: https://www.fågelsång.se/loevsaangare/

Näktergal

Näktergalen är en oansenlig fågel som man sällan ser. Men man hör dess genomträngande sång tydligt under sena kvällar och tidiga mornar från tidig vår fram till midsommar. Sången är inte vacker, den näktergal som sjunger vackert är sydnäktergalen som finns i Syd- och Västeuropa

Näktergalen lever i snåriga och fuktiga miljöer som skuggiga lövskogar eller strandnära skogar, men också i parker och trädgårdar. Den har sitt bo i mindre buskar eller bland ris nära marken. Boet består utvändigt av torra löv och är fodrat med mjuka grässtrån.

Näktergalen äter insekter, maskar och spindlar men också bär.

Dess sång låter så här: https://www.fågelsång.se/naktergal/

Du kan jämföra med sydnäktergalens sång: https://www.fågelsång.se/sydnaktergal/

Storlom

Storlommens läte har nog de flesta hört, om inte ute i naturen så i många filmer, där dess läte annonserar dramatiska situationer. Lätet är ett starkt klagande utdraget skri, ”kok-kloi”, som ofta hörs under sena vårkvällar och nätter.

Ordet ”lom” är förresten ett gammalt ord med betydelsen ”skrika och genljuda” (samma ord finns i begreppet ”lomhörd”).

Storlommen är en vattenlevande flyttfågel som lever av stora fiskar. Den fångar fiskarna genom att dyka i insjöar i hela Sverige, förutom på Öland, Gotland och i Skåne.

Storlommens hane och hona är lika varandra och de bildar livslånga par. Honan lägger vanligtvis två ägg. Efter en månad kläcks ungarna och matas med små fiskar och ryggradslösa djur. Ungarna är redan som nyfödda bra simmare och dyker obehindrat. De slåss mycket om de inte matas tillräckligt, och ofta överlever bara en unge. Trots att de försvarar revir samlas de vuxna fåglarna ofta för gemensamt fiske tidiga morgnar, på gemensamma fiskeplatser.

Det dramatiska lätet kan du höra här: https://www.fågelsång.se/storlom/

Gröngöling

Gröngölingen är en av de vanligaste hackspettarna i Europa. Honan och hanen är ganska lika varandra.

Den är aktiv under dagen och då befinner den sig ofta på marken, där den äter myror som den fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga. På vintern gräver gröngölingar tunnlar i snön, för att nå myrstackar. Gröngölingen kan gräva tunnlar som är mer än en halv meter långa. Den starka specialiseringen på marklevande myror gör gröngölingen sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken.

Gröngölingen lever framförallt i halvöppna landskap som skogsbryn, skogsdungar men också på fält, ängar med fruktträd, i parker, lundar och stora trädbevuxna trädgårdar.

Hanarna börjar leken med sin revirsång i december men parbildningen sker först i mars/april. Fåglarna bildar troligen par för säsongen, men det kan hända att paret håller ihop i flera år. En kort tid efter parningen lägger honan fem till sju ägg. Äggen ruvas av båda föräldrarna. Ungarna matas med myror och myrpuppor.

Gröngölingen använder i regel andra hackspettars efterlämnade hålor. Om de inte hittar redan efterlämnade hålor hackar de själva hål, oftast i mjuka, murkna trädstammar, om träet är för hårt avbryts bygget.

I folktron har man kallat gröngölingen och spillkråkan för regnfåglar, då man trott att deras läte varnar för kommande regn. Men du behöver inte frukta för regn när du lyssnar på dess läte här: https://www.fågelsång.se/groengoeling/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.