Det finns mer än 250 fågelarter i Sverige. Men jag ska bara, till att börja med, berätta om sex som du kan se och höra runt knuten året runt. Låt oss börja med två, inte så mesiga, mesar nämligen talgoxen och blåmesen.

Talgoxe

Fågeln kallas talgoxe eftersom den gärna äter fettrik föda som talg, men den äter också insekter, frön, och bröd. Under häckningsperioden matar talgoxarna sina ungar med proteinrika larver. Vilket kan leda till att talgoxar minskar skador av larver i äppelodlingar.

Talgoxen finns i hela landet i trädgårdar, parker, löv- och blandskogar, men den är inte så vanlig i Norrlands inland.

De är intelligenta vilket innebär att de har förmåga att lösa problem genom förståelse snarare än genom ”försök och misslyckas”. I England lärde sig talgoxar att bryta upp foliekapsylerna på de mjölkflaskor som levererades vid dörren. På så sätt kom de åt grädden på toppen. Detta beteende spreds snabbt. I ett försök hängde man upp nötkärnor i tunna trådar.  Talgoxar satte sig på grenen där tråden var fäst och tog sedan tag i tråden med näbben och drog upp den en bit, varefter de trampade på tråden med ena foten så att de på nytt kunde ta tag med näbben. Genom att använda näbb och klor växelvis på det här sättet kunde de dra upp nöten. Man har också sett talgoxar med barr i näbben för att dra ut larver ur ett hål i ett träd.

Talgoxar är monogama och har revir som de bildar i slutet av januari. Trots att talgoxen är monogam är parningar utanför paret vanliga.

Namnet talgoxe kommer av att fågeln gärna äter talg. Dialektala namn är bland andra talgmes, talgsmack och talghatt

När snön fortfarande ligger kvar kan du höra talgoxens karakteristiska sång. Leif Nylén (som skrev den låt som blev känd som ”Staten och Kapitalet” med Ebba Grön) skrev i en dikt ”nu pumpar talgoxen sin rostiga cykel”.  Eftersom talgoxen sjunger tidigt om våren, en tid då det förr var ont om föda har dess sång tolkats på en rad olika sätt, exempelvis ”Spicket fläsk! Spicket fläsk!”, eller som ”Lite hö! Lite hö!”

Du kan höra lätet på: https://www.fågelsång.se/talgoxe/

Blåmes

På vintern brukar blåmesarna tillhöra de kaxigaste fåglarna vid fågelborden där de också är mycket vanliga. Det är därför lätt att tro att den är en av landets vanligaste fågelarter vilket den inte är.

Blåmesens finns i löv- och blandskog, men också i parker och trädgårdar.

Blåmesen äter framför allt insekter och spindlar, men när den inte häckar äter den också vegetabilisk föda som frön. Blåmesen är skicklig i sitt födosök. Den kan klänga på de yttersta grenarna och också hänga upp och ner.

Blåmesar häckar gärna i fågelholkar, men använder även lediga håligheter i träd och bergssprickor. Boet består av ull, hår och enstaka fjädrar på ett underlag av mossa. Det är bara honan som bygger boet.

Redan från mitten av januari börjar hanen sin revirsång. sången är riktad mot rivaler och till påtänkta honor. Det är honan som väljer partner. Hon matas av hanen under tiden hon ruvar. De mellan 6 och 14 äggen, ruvas av honan i 12–15 dygn. När äggen kläckts stannar ungarna i boet mellan 16 och 20 dygn. Blåmesen blir könsmogen vid ett års ålder.

Tidigare antog man att de flesta mesarterna levde monogamt. Men man har visat visar att 20 procent av hanarna är polygama. Trots att hanen bevakar honan har omkring 6 procent av ungarna en annan far. Blåmes är en av de fågelarter där det har observerats att homosexualitet förekommer.Blåmesens läten är mycket varierande. Den varnar ofta för katt eller sparvhök. Sången består av två, tre fina och utdragna toner följda av en klar drill. Du kan höra dess läten via länken:

https://www.fågelsång.se/blaames/

Och så fortsätter vi med två fågelarter som kan vara svåra att skilja åt nämligen gråsparven och pilfinken

Gråsparv

Gråsparven är idag en av världens mest spridda fågelarter den finns i stora delar av Europa och Asien, och har införts av människan till Amerika, Afrika och Australien. Den finns i nästan hela Sverige undantaget är fjälltrakterna. Gråsparven har följt och levt nära människan i över 10 000 år.

Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta men gråsparvhanen har en grå hjässa till skillnad mot pilfinken vars hjässa är brun. Gråsparvhonan har en kontrastlös brungrå fjäderdräkt. Gråsparven är en flockfågel, och kan ses i blandflockar med just pilfinkar.

Gråsparvar lever i regel i livslånga parbildningar. Om en partner dör sker snart en ny parbildning. Häckningstiden börjar i slutet av april och varar till augusti. Under denna period produceras två till tre, i sällsynta fall till och med fyra kullar.

Gråsparven bygger sitt bo i hålor eller friliggande i träd och buskar. Ibland häckar den ensam, men gärna i kolonier, där bona oftast ligger på minst 50 centimeters avstånd från varandra. Typiska boplatser är skyddade hålrum på eller i närheten av byggnader. Även fågelholkar, svalbon eller hackspettshål används. Boet byggs inte särskilt noggrant och bomaterialet, som utvändigt inte är bearbetat, hänger oftast löst ned. Boet påbörjas oftast av hanen under parningsleken. Paret färdigställer boet gemensamt, mest intensivt under veckan före äggläggningen.

Kullen består av fyra till sex ägg och ruvningen varar mellan 10 och 15 dagar. Båda könen ruvar omväxlande.

Gråsparven äter huvudsakligen frön, framförallt frön av spannmål. Från våren till sommaren äter den också animalisk föda, som insekter och insektslarver samt andraryggradslösa djur. Framför allt i städer visar gråsparvar ett anpassligt beteende och blir allätare vilket man kan se vid gatukök och friluftslokaler. Man kan också se att gråsparvar letar på kylargrillar efter döda insekter.

Gråsparven har ansetts som en illavarslande fågel som kunde bringa människor olycka. Man har trott att det var djävulen som skapat fågeln och på många håll i Sverige gick ett talesätt om att gråsparven framkallade oväder eller dödsfall.

Fastän gråsparvar inte parar sig oftare än andra socialt levande fågelarter, gav deras beteende dem under medeltiden ett rykte om sexuell utsvävningt Vilket sannolikt beror på att de parar sig ljudligt och väl synligt för människor.

Så här låter gråsparven: https://www.fågelsång.se/graasparv/

Pilfink

Pilfinken är mycket lik gråsparven, men det är pilfinken som har en brun hjässa. Könen ser likadana ut. Pilfinken häckar i större delen av Europa och Sibirien och har också införts i flera områden i Asien, Australien och Nordamerika.

Pilfinkar bygger slarviga bon i håligheter eller utnyttjar fågelbon som övergivits av andra. Kullen består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor.

Pilfinken lever av frön, men äter även ryggradslösa djur som insektslarver och insekter och bladlöss gråsuggor och spindlar. På vintern är det tillgången på frön som utgör den viktigaste överlevnadsfaktorn. Vid denna tid på året bildar pilfinken hierarkiska flockar. Hökar, falkar och ugglor äter gärna pilfinkar.

 Pilfinkarna lever i omkring två år.

På en del platser ses pilfinken som ett skadedjur. I Australien förstör den mycket i spannmåls- och fruktodlingar. Mycket djurfoder, spannmål och frukt skadas också av pilfinkens avföring. Mao Zedong försökte i april 1958 att minska pilfinkens skadegörelse på spannmål i Kina genom att mobilisera tre miljoner människor för att jaga pilfinkarna tills de dog av utmattning. Skadorna uppskattades då till 4,5 kg spannmål per fågel och år. I början verkade kampanjen gå bra, men man hade inte räknat in effekten av att fåglar också äter gräshoppor och andra insekter. Resultatet blev att skördarna minskade, vilket förvärrade en hungersnöd, så att 30 miljoner människor dog av svält mellan 1959 och 1961. Så kan det gå.

Lyssna på pilfinken https://www.fågelsång.se/pilfink/

Och vi avslutar med två, om inte färgrika men ändå, färgstarka kråkfåglar.

Skata

Skatan är, som sagt, en kråkfågel. Den finns i stora delar av Europa samt västra och norra Asien. Den är vanlig i bebodda områden och är lätt att känna igen med sin svartvita fjäderdräkt och långa stjärt. Skatan är en så kallad kulturföljare, vilket innebär att den är starkt knuten till mänsklig bebyggelse både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden.

Ordet skatbo används för att beteckna något som är risigt och ruckligt. Men ett skatbo är visserligen byggt av ris, men är långt ifrån ruckligt. Istället är det en mycket välgjord byggnad med en bottenplatta av lera som hålls samman av grenar. Runt botten finns en krans av ett grenverk som är fäst i leran. Sidorna består av greniga och taggiga kvistar och taket en kupol av skickligt sammanfogade kvistar. Boet har en regelbunden form, klotrunt, fyrkantigt eller rektangulärt. Boet består av cirka 600 grova kvistar ytterst, lika många fina kvistar inuti och innerst jord och mossa. Boet är helt slutet bortsett från, vanligen två, ingångar, varav den ena är en reservutgång. Boet byggs av hanen och honan tillsammans. Ofta byggs ett nytt bo ovanpå det gamla, det finns skatbon som består av 3 till 4 våningar.

Skatan lever i livslång monogami, men om den ena partnern dör ersättes den snabbt med en ettårig fågel. Om upprepade häckningsförsök misslyckas skiljs i regel paret åt. På hösten tillbringar ett framtida par allt mer tid tillsammans, men är ensamma när de söker mat. Från oktober till januari, inspekterar skator möjliga boplatser.

Vissa skatpar parar sig redan under bobygget. Vid spelet närmar sig hanen honan med delvis utspärrad bakifrån med högt hållet eller framåtsträckt huvud. Dessutom sjunger hanen ibland lågt. Hanen sänker huvudet och lyfter vingarna snett från ryggen, medan han viftar med vingfjädrarna. Samtidigt slår han stjärten ryckvis uppåt och nedåt. Även honan kan utföra vissa av dessa rörelser och paret kan även synkront utföra en parflygning. Honan inleder ibland parningen genom tiggande. Då ställer hon sig neråtböjd eller högt upprest framför hanen, sträcker ut vingarna och dallrar med dem. Hon utstöter mycket höga tiggläten och spärrar upp näbben. Antalet parningar under häckningstiden är omstritt några menar att det endast sker ungefär tre gånger på säsongen och andra att det ske flera gånger dagligen.

Äggläggningen sker i slutet av april eller början av maj. Honan ruvar på kullen, efter att några ägg lagts. Hon lägger ungefär ett ägg om dagen. en kull består i snitt av 5–8 ägg. Endast honan ruvar på äggen, medan hanen försvarar reviret och matar honan

Skatan är allätare, vilket innebär att den äter både animalisk och vegetabilisk föda. Födan består sommartid av insekter, insektslarver, daggmaskar, spindlar, sniglar och snäckor. De äter också små ryggradsdjur som grodor, ödlor och små fåglar. Skator är boplundrare som under häckningstiden på vår och försommar plundrar andra fåglars bon på både ägg och ungar. Under hela året äter de as. De lever också av människans avfall, frukter, fröer och svampar utgör särskilt på hösten och på våren delar av födan.

Skator börjar ofta sin dagliga aktivitet ungefär en halvtimme före soluppgången och närmar sig sin sovplats under timmen före solnedgången. Under häckningstiden lever paren ensamma i sina revir, medan icke häckande skator sluter sig samman i grupper. På vintern bildar skator flockar på mellan ett dussin upp till några hundra fåglar. Under vårvintern kan man ibland se stora antal skator samlade på särskilda platser, där de utför spelhandlingar som höga hopp med utspärrade stjärtar och kraxande. Dessa sammankomster, som ibland kallas skatriksdag, tros vara en form av gemensamt parningsspel.

Skator räknas som intelligenta fåglar. De har förmåga att föreställa sig saker de inte kan se, till exempel kan de återfinna föda på den plats de gömt den. De känner igen enskilda skator och de förstår att det är de själva de ser i en spegelbild.

I nordisk mytologi var skatan såväl budbärare från gudar som dödsgudinnans fågel. Man förknippade den med olycka, sorg, nöd och sjukdom.På medeltiden räknades den liksom kråkor, korpar och svarta katter – som häxdjur eller till och med som en häxa. Den kopplades till döden och kallades ”galgfågel” eftersom den ofta besökte avrättningsplatser.

Skatans läte är typiskt: https://www.fågelsång.se/skata/

Kaja

Kajan är liksom skatan en kråkfågel, den förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men några nordliga populationer kan flytta söderut under den kalla årstiden. De kajor som flyttar, brukar komma tillbaka redan i mars-april.

Kajan är social och kommunicerar med läten. Den lever i små grupper med invecklad social struktur. Kajan lever i jordbrukslandskap, öppen skog, vid havet och i städer. Den är en allätare, som lever på växtdelar, ryggradslösa djur och avfall. Det monogama kajparet bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Honan lägger ungefär fem ägg som hon ruvar. Ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen.

Liksom många kråkfåglar är kajan intelligent, nyfiken och social. Den kan uppträda oskyggt men är alltid vaksam. En ung kaja kan ganska lätt göras tam och kan läras att härma ord eller att komma när man kallar på den. Den sociala ordningen i kajflockar skapas genom strider och hotfulla beteenden.

Kajor är, som redan sagts, monogama och parar sig inte med andra än sin partner. Nästan alla par som varit tillsammans mer än sex månader håller ihop resten av livet och skiljs åt först när en av dem dör. Kajor häckar vanligen i kolonier med par som samarbetar om att hitta en lämplig plats att bygga bon på. Boet försvarar de mot andra par och mot rovdjur. Kajan utnyttjar ofta existerande håligheter, som bon, men placerar också sitt bo på klippavsatser och liknande, eller i övergivna hus och ibland i träd.

Boet byggs av kvistar och gräs, samt fodras med strån, hår och ull. Äggen läggs i april-maj och är 4–7 stycken. Honan ruvar äggen i 17–18 dagar. Det tar ungarna cirka en månad att bli flygfärdiga, och under tiden matar både hane och hona dem med uppstött föda. Framåt hösten samlas kajorna i flockar, ofta tillsammans med kråkor och råkor.

I folktron betraktas kajan som en varslande fågel. När många kajor uppträder vid ett och samma tillfälle ansågs det förebåda krig eller farsoter. Kajor som skriker på kvällstid ansågs varsla om regn. De i södra Sverige förekommande dialektala ordet alika för kaja kommer från lågtyska. Varifrån uttrycken fyllekaja och full som en alika härstammar är omdiskuterat. I Skåne och Blekinge har alika använts för att beteckna ”ett dumt och elakt fruntimmer. Ordet kaja kommer av dess läte som kan höras här: https://www.fågelsång.se/kaja/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.