Gnagare längre bort från huset

Ekorrar och bävrar är riktiga gnagare, men harar och kaniner räknas numera inte som gnagare, de är hardjur, men får ändå vara med här.

Ekorrar

Ekorrarna rör sig både nära husknuten och långt inne i skogarna. De lever främst i barrskog men finns även i lövskog och de trivs i städernas parker och trädgårdar. Ekorrar är vanligen aktiva på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar de ofta i boet för att undvika värme och fåglar.

Vi känner alla igen ekorren på den rödbruna färgen och den långa ludna svansen. Svansen använder den för att hålla balansen när den hoppar mellan trädens grenar. Den används också för att skicka signaler till andra ekorrar och dessutom för att reglera kroppstemperaturen. Ekorrar kommunicerar också med varandra med såväl låga ljud som höga skrik. De kan stampa fötterna så det hörs bortåt 100 meter. Samtidigt rycker ekorren på kroppen och knycker intensivt på svansen. Den kan också meddela sig via doftmarkeringar.

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren visar de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida.

På sommaren är pälsen mörkbrun med vit undersida men blir på vintern gråfärgad. På vintern får ekorren också örontofsar.

Ekorren är gnagare och måste därför slita på sina framtänder eftersom de ständigt växer. Den har fyra framtänder och sexton kindtänder. Med speciella muskler kan den flytta käken framåt när den gnager och bakåt när den tuggar med kindtänderna.

Ekorren bygger ett bo som är cirka trettio cm i diameter. Det byggs oftast i granar och är vanligen placerat intill stammen, 6 – 10 meter över marken. Under sommaren byggs ytterligare ett väl isolerat bo där den bor med sina ungar. Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat eller bo med andra. Men utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen.

Ekorren behöver få i sig 80 kcal alltså drygt 300 kJ per dag, det motsvarar fröna från 25 till 30 grankottar. Ekorren är nästan vegetarian, den äter som redan antytts barrträdsfrö men också barrträdsblommor, framförallt granens hanblommor. Vidare äter den ekollon, nötter, bark, svampar och bär men också bladlöss. Men att den skulle äta fågelungar eller fågelägg är en myt, som avfärdades efter forskning, där maginnehållet från 600 ekorrar analyserades.

Både han- och honekorrarr parar sig med många olika partner. De har individuellt varierande parningsrytm, därför kan nyfödda ungar påträffas hela våren och sommaren. I varje kull finns upp till 7 ungar och honan får 2 eller 3 kullar per år med början i februari eller mars. Ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5–6 veckor. Vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen. Vanligen blir ekorrar 3 år, men några kan bli 6–7 år gamla, och i fångenskap ännu äldre.

Vi människor har alltid haft ett förhållande till ekorrar. I nordisk mytologi finns den mytiska ekorren Ratatosk, som springer upp o ner för stammen på asken Yggdrasil med meddelanden. Ekorrar har åtminstone sedan medeltiden varit ett viktigt jaktbyte, både för pälsens och skinnet skull. Det har varit skottpengar på den för att den ansågs vara ett skadedjur i skogen.

Om ekorrar kommer in i våra hus kan de förorsaka stor skada genom att gnaga virke och elkablar. Ekorrarna är fridlysta under delar året och då får man inte: fånga eller döda dem eller störa deras parning eller uppfödning.

Bävrar

En fullvuxen bäver väger 20 – 30 kg och kan ha en längd av 75 cm om man inte räknar den 30–40 cm långa svansen., som är mycket tät och skyddar djuret mot underkylning. Bävrarna smörjer den täta pälsen med fett bävergäll. De spolformade kropparna är anpassade för vattenliv. Bävrarna har simhud mellan fingrarna och svansen fungerar som en fena. När de dyker stänger de öron och näsa. Ett dyk kan vara upp till en kvart, men vanligen nöjer de sig med cirka 5 minuter.

Bävrar lever nära vattendrag eller sjöar, där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Grenarna och kvistarna får de genom att fälla träd med sitt gnagande. De avverkar också lövträd för att skaffa föda. På hösten gnags lövträd i lämpliga portionsbitar, som lagras i förråd under vatten, för att fungera som näring under vintern.

På våren äter bävrarna färska lövträdsskott och under sommaren lever de av lövträdsbark, näckrosor och strandväxter.

Bävrarna är nattaktiva djur som inte går i ide. Ett tiotal bävrar lever tillsammans. Gruppen består av en hona och en hane och deras några år gamla ungar. Bävrarna parar sig i februari, och i början av juni föds 1–4 ungar i en yngelkammare i hyddan. Vid födseln väger ungarna 230 till 630 gram. De diar i tre månader, men börjar äta fast föda redan efter några veckor.

Bäverns aktivitet har stor inverkan på naturen. När de fäller lövträd ges utrymme för nytt liv. Tickor växer upp på de döda stubbarna och sly växer upp som gynnar andra växtätare. Indirekt gynnas också insektsätande fåglar. Bäverdammarna kan skapa översvämningar som gynnar vattenlevande djur och när vattensamlingen växer igen bildas näringsrika ängar. Men dammarna kan ju också leda till oönskade översvämningar.

Bävern har jagats för sin päls och för bävergället, som tidigare var ett eftersökt naturmedel. Det innehåller salicylsyra och såldes på apotek. Gället användes praktiskt nog både som ett potenshöjande medel och som preventivmedel. Man fick bra betalt för bävergäll. Därför bedrevs en intensiv jakt på bäver. Under 1800-talet utrotades bävern i Sverige, men på 1920-talet planterades nya bävrar in från Norge och stammen består i dag av ungefär 100 000 djur. För att jaga bäver måste man ha ett särskilt tillstånd från länsstyrelsen. Eftersom bäverbeståndet ökar och sprider ut sig i landet blir de områden där man får jaga bäver allt fler. De vanligaste metoderna för att jaga bäver är vak- eller smygjakt. Gryning och skymning är de bästa tiderna.

Harar och kaniner

Harar och kaniner är inte gnagare. Nu tillhör de ordningen hardjur. Men de får ändå komma med i det här avsnittet.

Harar och kaniner är landdjur som finns över hela världen utom i Antarktis. Man känner igen dem på de långa bakbenen som är anpassade för löpning och på de långsmala öronen. Harar och kaniner har god syn och hörsel. I Sverige har vi arterna fälthare, skogshare och vildkanin. De är växtätare och födan består framförallt av gräs, örter, blad och blommor. Men de är också koprofager, vilket betyder bajsätare. De bajsar ut mjuk spillning som de äter och spjälkar igen för att tillgodogöra sig så mycket energi och näring som möjligt.

De förökar sig snabbt, därav uttrycket ”förökar sig som kaniner”. Honan kan para sig många gånger per år och får kullar på 2 till 8, men ibland ända till 15 ungar.

Vilda kaniner är främst nattaktiva. De gräver hålrum i marken som används som bon och inreds med gräs och löv. Harar gräver bara i undantagsfall underjordiska bon. De vilar vanligen på marken i fördjupningar som är bra gömda av växtligheten.

Gemensamt för många harar är förmågan att förvirra predatorer, alltså de djur som äter harar så att de inte kan följa harens spår. När den har lyckats fly iväg en bit från sin förföljare vänder den helt om och springer tillbaka i sitt eget spår en lång bit. Därefter hoppar den vinkelrätt så långt den kan åt sidan. Haren hoppar vidare några skutt till i det nya spåret. Sedan springer den i en båge. Detta upprepas ibland flera gånger.

Tamkaniner, som härstammar från vilda europeiska kaniner höll vi ända fram till 1940-talet som nyttodjur för köttets och pälsens skull.