Gnagare

Med gnagare menar jag inte AIK-supportrar.

Här är en gnagare de däggdjur med framtänder som ofta växer hela livet och alltid saknar emalj på baksidan. De gnager mycket vilket gör att tänderna inte blir för stora, men blir mycket vassa. Några gnagare nära huset:

Möss är ett släkte inom råttfamiljen. Det finns många musarter. I Sverige har vi framförallt Större och Mindre Skogsmus samt Husmus.

Mössen kan vara så nära knuten att de är inne i huset. Det gäller förstås främst husmusen – som ju hörs på namnet – men skogsmöss kan också ta sig ini hus, särskilt under vintern. Eftersom mössen är nattaktiva är det inte ovanligt att man hör deras små fötter trippa i huset på nätterna. När torpet stått obebott ett tag kan man hitta deras spår i form av musbajs. Mössen kan också orsaka materiella skador, ofta på möbler, matvaror och annat som antingen gnagts sönder eller blivit nedsmutsat av urin och avföring. Avföringen kan också sprida sjukdomar. Allvarligast är om de gnager på elledningar då kortslutning och brand kan uppstå.

Mössen lever främst av växter i form av frön, blad, rötter och stjälkar. Honorna kan para sig flera gånger per år och i varje kull föds 3–14 ungar. Dräktigheten varar omkring 20 dagar. Ungarna är vid födseln blinda och nakna. Pälsen utvecklas under de första tio dagarna och efter cirka 2 veckor öppnar de ögonen. Ungarna diar sin mor under omkring tre veckor. De blir könsmogna fem till sju veckor efter födelsen och kan då skapa egna kullar.

Hur skyddar man sig mot att mössen kommer hem och hälsar på.

Leta efter hål i husgrunden och täck dem med finmaskigt metallnät, håll gräset kort intill huset och undvika buskar, vedstaplar och liknande i dess omedelbara närhet. Mata inte fåglar nära huset. Inomhus bör man täta alla håligheter och springor, som mössen kan ta sig in igenom. Hemmet bör vara städat, åtminstone när man inte är där. Inget ätbart får vara åtkomligt, det gäller även stearinljus. Dessutom kan man förse huset med olika typer av musfällor.

Sorkar gräver gångar i gräsmattan i husets närhet. Det finns flera olika sorters sorkar, de sorkar vi oftast stöter på i våra trädgårdar är vattensork, åkersork och skogssork (som ibland kallas ängssork). Sorkarna varierar betydligt i storlek. De flesta sorkar är råttlika djur med klumpig kroppsform och med dolda eller bara obetydligt synliga öron och mer eller mindre kort hårbeklädd svans. De fortplantar sig från våren till hösten och kan få två till fyra kullar under tiden. Sorkar är dräktiga i cirka tre veckor och föder oftast fyra till sex ungar per kull. Ungarna föds blinda och hjälplösa med en vikt av cirka 5 g. De diar sin mor 14 till 21 dagar. Honor som föds tidigt under året kan bli könsmogna efter fem veckor och hinna få en egen kull.

Vattensorken gör hål och gör små, flata jordhögar på gräsmattan. Därunder finns långa gångsystem som kan sprida ut sig över hela tomten och sträcka sig mer än en halvmeter ner under jordytan. Gångarna underminerar marken och frigör rötter som vattensorken gärna äter. Då minskar skördarna och fruktträden kan skadas.

Åkersorken och Skogssorken förorsakar inte lika stora skador som vattensorken. Sommartid gör de inga gångar. Vintertid bygger åkersorken gångar under snön och gnager på trädens bark. Skogssorken kan sprida sorkfeber.

En vattensork är en av huvudfigurerna i boken Det susar i säven av Kenneth Grahame.