Av Janne Karlsson
Sannolikt gör du själv inte så mycket vid torpet vintertid, du kanske nöjt dig med att skotta vägen fram till förstukvisten. Stora delar av själva naturen vilar också. Lövträden har fällt sina löv och nästa års blad och skott vilar i form av trädens knoppar och på samma sätt vilar fröna i marken. Både knoppar och frön vilar medan de hormon, som styr vilan, sakta bryts ner. Många djur vilar också över vintern, antingen sover de som björnen och grävlingen och ibland ekorren eller så befinner de sig i dvala likt igelkottar och fladdermöss.
Björnar och grävlingar har vintersömn, de behåller sin kroppstemperatur och ämnesomsättning och lever på sitt ansamlade fettlager. Vid mild väderlek kan björnen en kort tid lämna sitt ide och sedan återvända och sova vidare. Björnarna sover i iden som görs i ordning i en utgrävd myrstack, under en stor sten i en bergskreva eller en grävd jordhåla. Under viloperioden föds ungarna. Grävlingen övervintrar i sitt gryt, som är ett underjordiskt gångsystem.
Inte bara igelkottar och fladdermöss, utan också hasselmöss och buskmöss, befinner sig i dvala under vintern. Dvalan inträder när det blir kallt, då upphör de att vara jämnvarma och blir i stället växelvarma kroppstemperaturen sjunker, ämnesomsättningen minskar, andningen och hjärtverksamheten blir långsammare. Men om kroppstemperaturen blir för låg, hos igelkottar, hasselmöss och buskmöss, så ökar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen stiger. Fladdermöss har ingen sån mekanism, de överlever med en kroppstemperatur några grader under nollstrecket, men om kroppstempen sjunker ännu mer dör de. Igelkotten övervintrar i ett skyddat klotformigt bo eller i högar av kvistar och löv, hasselmusen i ett ombonat bo under trädrötter, i trädhål och liknande, buskmusen i en murken trädstam eller i marken. Fladdermössen behöver håligheter för övervintring och som en trygg plats att föda sina ungar i. Helst söker de sig till naturliga håligheter, bland annat i träd. Men de naturliga ”bostäderna” har minskat kraftigt i antal. Därför söker sig fladdermössen till bland annat bostadshus och andra byggnader.
Men allt sover inte, ständigt gröna växter som lingon och barrträd fotosyntetiserar även på vintern. Bladen lever, de fryser inte sönder eftersom de innehåller frostskyddande ämnen. Det sker inte någon omfattande fotosynes, det som framförallt hämmar fotosyntesen är inte temperaturen men tillgången på vatten.
Även om vissa djur vilar över vintern eller har rest söderut så förekommer det djurliv. Det stora problemet för djuren under vintern är inte kylan men tillgången på föda.
I snön kan vi se spår av många djur, harar, smågnagare kanske rävar och rådjur. Vi kan också se meståget flyga fram. Meståget består av flockar av olika arter av småfåglar, som flyger från träd till träd för att hitta föda. Meståget består förstås huvudsakligen av mesar, men det finns också nötväckor, trädkrypare, mindre hackspettar och kungsfåglar. Tåget ger visst skydd mot predatorer (rovdjur) – många ögon ser mer än få. Många ögon gör också sökandet efter mat effektivare. Man skulle kunna tro att konkurrensen om födan skulle öka med så många olika arter, men de olika arterna söker sin föda på olika delar av trädet, alltså i olika ekologiska nischer.
Innan vi går vidare och berättar om de olika djuren ska vi först redogöra för det subnivala rummet. Mellan snön och marken finns ett mellanrum, det så kallade subnivala rummet där finns gräs eller ris, döda växtdelar och ibland mossa. Här råder en jämn temperatur med en jämn luftfuktighet och det är fritt från vind som torkar ut. Här finns också saftiga rötter och frön, en och annan insekt och mask, det finns alltså mat både för växtätare och rovdjur.
De däggdjur som är aktiva om vintern är dels växtätare som älgar, rådjur, harar, sorkar möss och ekorrar och dels rovdjur som räv, lo, järv, utter, mink. I det subnivala rummet lever många t ex de små gnagarna (möss och sorkar) och de insektsätande näbbmössen klarar sigförhållandevis bra under den bistra vintern.
Insekter ser man ju inte flyga omkring på vintern, det finns inga blommor att söka nektar eller pollen från. Men många, som jordlöpare och kortvingar lever i det subnivala rummet .
De fåglar som stannar delas in i två grupper med flytande gränser, dels stannfåglar som gråsparv, gröngöling, ripa och rapphöns och dels strykfåglar som trädkrypare, nötväcka och sidensvans. Stannfåglar stannar inom det egna häckningsområdet hela året. Strykfåglar däremot lämnar sina häckningsområden (utom i häckningstid) och söker sig till andra, närbelägna områden. De håller sig dock vanligen till samma geografiska område, vilket flyttfåglar inte gör.
Groddjur (amfibier) och kräldjur (reptiler) är växelvarma djur till skillnad mot fåglar och däggdjur som är jämnvarma. De växelvarma djuren har en temperatur som varierar med omgivningens temperatur. Därför förekommer de flesta amfibierna och reptilerna i jordens varmaste områden. Reptiler, dvs ormar och ödlor tillbringar vintern i dvala ofta i hålor i marken. Amfibier, grodor, paddor och salamandrar (vattenödlor) är också i dvala under vintern på skyddade platser t ex i botten av vattensamlingar, i lövhögar eller murkna stubbar.