Av Janne Karlsson
Den här uppmaningen kanske kommer för sent i år, men det kommer ju fler år.
Det finns minst tre olika skäl att strunta i lövkrattning om hösten: för det första blir det mycket färre löv att kratta om man väntar till våren, för det andra är det en god gärning mot växter, smådjur och andra levande organismer och för det tredje är det miljövänligt.
Mycket mindra att kratta på våren Om löven får ligga kvar över vintern är det mycket mindre kvar att kratta på våren, kanske nästan inget alls, eftersom löven har brutits ner av småkryp och mikroorganismer.
Bra för det levande. De vissna löven skapar ett isolerande lager som skyddar växterna under vintern och de ökar också mellanrummet mellan marken och snön, det subnivala rummet. Här lever små organismer i skydd och några av dem hjälper till med nedbrytningen av löven så att näring bildas.
Att strunta i krattning av höstlöven är miljövänligt. Om man krattar samman löven och bränner upp dem omvandlas allt kolinnehåll till koldioxid, som bidrar till uppvärmning av jorden. Om man i stället komposterar löven, vilket är bättre, omvandlas ändå en hel del till den skadliga växthusgasen metan. Men om löven omsätts av andra organismer så övergår mycket av kolinnehållet till nya levande varelser.
Att köra gräsklipparen över löven är dock inga problem och underlättar för småkryp och mikroorganismer att snabbare bryta ned och tillgodogöra sig löven.
Vilka är våra vänner som lever i markskiktet? Jo det är en mängd olika arter här följer några:
Daggmaskar är i princip byggda som rör med munnen framtill och tarmen löpande genom hela kroppen. De har en tydlig yttre segmentering, alltså uppdelning i olika ringar. De har borst som hjälper dem vid förflyttning. Daggmaskarna är tvåkönade, vilket innebär att de samtidigt är både hane och hona. De parar sig vanligen under fuktiga nätter, de kryper då upp till markytan.
Daggmaskarnas föda utgörs bland annat av växtdelar, svamphyfer och bakterier. De växtlämningar som de drar ner i sina gångar berikar jorden och den gynnas också av att maskarna äter jord och växtrester. De lämnar sina exkrementer på markytan och vänder på så sätt långsamt jorden så att löv och annat hamnar nere i jorden, då ökar jordens mullhalt. I maskarnas avföring finns kemiska ämnen (kalium, kväve och fosfor) i en form som är lätt för växterna att ta upp. Den jord som passerat maskarnas tarm har pH7, och maskarna motverkar därför försurning. De bidrar även till jordens genomluftning och dränering samt stimulerar mikrofloran.
Tusenfotingar, som egentligen heter Dubbelfotingar karaktäriseras dels av att de har många segment som är parvis sammansmälta, där varje dubbelsegment bär två benpar och dels av sina mycket speciella mundelar.
Dubbelfotingarna varierar i kroppslängd från 2 mm till 30 cm. Kroppen är cylindrisk och förkalkad, vilket kan innebära att de är känsliga för markförsurning.
Djuren rör sig relativt långsamt. När de blir störda kan flertalet arter rulla ihop sig till en spiral eller kula.
Dubbelfotingarna förekommer i alla typer av landmiljöer och lever huvudsakligen av multnade växter. Men det finns även arter som äter levande växter.
Gråsuggor tillhör kräftdjuren. Kroppen är vanligen platt. De bakersta benparen fungerar vanligen som andningsorgan. Gråsuggor är den grupp bland kräftdjuren som bäst har anpassat sig till ett landliv. De lever i marken främst av dött växtmaterial. Vissna löv som legat ute en tid och invaderats av mikroorganismer är lämplig föda. Vissna löv som innehåller relativt mycket kväve och inte så mycket av svårnedbrytbara ämnen är omtyckta. Många gråsuggor kan man hitta på platser där fjolårslöv har samlats. Sannolikt tillgodogör sig de sig av en blandning av växtmaterial och mikroorganismer i födan. Gråsuggor kan man också hitta i gamla stubbar och under murkna vedbitar. De har stor betydelse för markens näringsväv.
Hoppstjärtar är en sorts insekter de är små, 0,2–5 mm långa. De är vinglösa. Kroppen är antingen cylindrisk eller kulformad och är i de flesta fall försedd med en tvågrenad hoppgaffel i bakänden. Med gaffeln kan de göra långa hopp framåt om de blivit störda eller vill undfly en angripare. Trots att de saknar vingar transporteras många arter lätt med vinden.
De flesta hoppstjärtar lever i markens övre skikt och i förna, många dock fritt ute på markytan eller i vegetationen. De kan förekomma i mycket stor täthet. De lever i stor utsträckning av döda växter och är viktiga för växtens nedbrytning.
Svampar, bakterier och andra mikroorganismer får vi inte glömma eftersom de är mycket viktiga för nedbrytningen av djur och växter och frigörandet av växtnäring.