Fönsterglas började användas i finare hus under 1600-talet. Glasen var plant gröna, bruna eller grå och infattades i blyspröjsar. Glaset var under 1700-talet grönfärgat men snart kunde man göra glaset klarare och mindre färgat. Vid 1700-talets slut kunde med framställa munblåst glas av lite större format. 1700-talsglas är normalt rinnande och blåsigt till sin karaktär och tjockleken kan variera från hörn till hörn.
Ännu in i 1800-talet var glaset svagt grönt. Det tidiga 1800-talsglaset är mer jämntjockt än tidigare, men blåsor och ”rinningar” är fortfarande vanliga. Vid 1800-talets mitt blir ofärgat glas vanligt. Blåsorna är normalt borta och ojämnheterna svaga. Allt eftersom glasblåsningstekniken utvecklades blev glasets format än större och vid 1800-talets slut kunde man blåsa glasfönster upp till ett par meter.
Fram till 1913 blåstes allt fönsterglas med i stort sett samma metod som använts sedan 1600-talet och ersattes helt av maskintillverkning först 1933. Munblåst glas har ett tunt, klart gnistrande glas med ojämnheter som bildats i glasmassan. Idag är kunskapen om blåsningstekniken bortglömd och det är svårt att hitta ett nytt glas som kan jämföras med gammalt glas.